Ny intention, gammalt operativsystem

Det går att skriva en lysande essä om hur ständig effektivisering riskerar att göra människan överflödig.

Och nästa morgon gå till jobbet och fråga: Vad kan vi effektivisera med AI i dag?

Vi känner nog alla igen mönstret. Vi ser något tydligt. Vi kan formulera det, argumentera för det och till och med övertyga andra.

Sedan handlar vi som om vi aldrig hade sett det.

Inte för att vi är dumma, falska eller omoraliska.

Utan för att vi fortfarande utgår från samma premisser.

Att se är inte att sluta

Att intellektuellt genomskåda en premiss är inte samma sak som att sluta organisera sitt handlande utifrån den.

Insikten sker i tanken. Premissen kan sitta djupare. I det som känns rimligt innan vi hunnit resonera. I vilka alternativ som över huvud taget dyker upp. I lättnaden när något går fortare och obehaget när det inte gör det.

Analysen kan ändras på en eftermiddag. Kroppen har övat på den gamla premissen i tjugo år.

Därför kan vi förstå något fullt ut och ändå fortsätta leva och skapa som tidigare.

Nytt syfte. Samma sätt att bygga.

Det här blir särskilt intressant hos människor som har lyckats ekonomiskt och nu vill använda sin frihet till något större.

Målet förändras. Nu vill jag bidra. Lösa något som spelar roll. Göra verklig skillnad.

Men sättet att skapa följer ofta med oförändrat.

Skala. Väx. Optimera. Accelerera. Mät. Effektivisera.

En ny intention i ett gammalt operativsystem.

Resultatet kan få ett helt annat syfte, men ändå återskapa samma strukturer som man ville förändra.

Det betyder inte att tillväxt eller effektivitet är fel. Frågan är vilka premisser som styr våra val – och om de fortfarande är rimliga utifrån det vi faktiskt vill skapa.

Två svårare frågor

Det är relativt lätt att upptäcka premisserna i systemen omkring oss. I branschen, ekonomin och tillväxtlogiken.

Svårare är att upptäcka att samma premisser lever i oss själva.

Inte som teorier, utan i de små ögonblicken. När vi fyller en ledig förmiddag. När vi bedömer en idé efter hur stor den kan bli. När vi blir rastlösa inför något som växer långsamt.

Den första frågan är: Vilka premisser fortsätter jag att leva efter, trots att jag inte längre tror på dem?

Den andra är ännu mer intressant:

Om jag faktiskt släppte dem – hur skulle jag då bygga?

Den frågan går inte att besvara enbart genom analys. Vi kan behöva möta det våra gamla premisser väcker i oss, låta dem förlora sitt grepp och börja navigera annorlunda i verkligheten.

Först då kan vi upptäcka möjligheter som inte var synliga inom det gamla sättet att tänka.

Vi kan förändra våra mål, våra ambitioner och våra intentioner. Men om vi fortsätter bygga utifrån samma premisser riskerar vi att återskapa just det vi ville lämna bakom oss.

Ett nytt syfte är inte samma sak som en ny grund.